don't speak.
don't tell me cause it hurts.
Det ligger i luften och ingen vill egentligen inte prata om det. Samtidigt som det är skönt att känna att man inte är ensam om känslan. Känsla som alla känner - alla ler, men känner samtidigt hur ont det egentligen gör när läpparna spricker.
Men vi fortsätter skratta och dansa oss igenom natten. Vi berättar för vandra hur jävligt livet än är emellanåt så kan vi tacka vår lyckliga stjärna att våra vägar möttes och att vi funnits där för vandra.
Hur kan jag redan sakna något som ännu finns kvar?
...don't you.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar