Life of Linen

Det står mig upp över öronen och in i hjärtroten igen.

Jag säger inget om det. Jag tänker inte på det. Men aldrig har jag haft så mycket i skolan att göra samtidigt som jag har andra bollar i luften. Folk frågar och pratar om julledighet och om att få landa... Men inget av detta kommer jag att se eller känna fören i slutet av januari. Något säger mig att jag kommer att klättra upp på väggarna den vecka som ännu är tom i kalendern.

Det har blivit en konst, en livsstil. Studentlivet. Ibland undrar jag hur jag kommer vara utan det? Att jag till en viss mån förknippar big-brunch-Caroline, cupcake-Caroline och det-fixar-jag-Caroline med Gävle och det liv jag lever och har levt här. Kanske. Tiden kommer att utvisa.

Men jag tror att hon kommer att finnas kvar där. Även om mina tankar drar iväg kring att Gävle gett mer utrymme för min kreativitet och impulsivitet. Få se om Dalalandet är redo för mig. För jag känner redan nu... Jag kommer att ha mina behov. Ställa mina krav. Forma mitt nya liv efter det gamla och sen få det att passa in i det jag en gång lämnat? Kanske. Tiden kommer att utvisa.

Och nog är det så att det är plågan i nuet som får oss att fråga; Är det det här jag vill? Vill jag har det så här? Samtidigt ställer vi det mot lyckan. Den som vi bara kan finna i nuet? Och någonstans så har vi ändå kunskapen om att viljan om en bättre framtid, lyckan - den kommer bara komma till oss om vi gör en förändring. För så har det ju varit förut, när den har kommit? Men kom ihåg att förändring alla gånger är en process - ibland går det fort - ibland går det långsamt - men att en förändring är ingen händelse.

Kanske att jag lärt mitt nått av mitt tentaplugg så här på kvällningen... Men samtidigt blir det motsägande då teorier är bra, men det hindrar inte verklighetens existens.

...det enda som är konstant är förändringen.