Life of Linen

Karmakontot.

Ibland kan jag inte komma ifrån känslan av att livet är så j*vla orättvist. Det handlar inte alltid om att jag inte känner att jag kan hantera situationen - utan tvärtom... Jag inser faktum och försöker att lösa det utifrån det.

MEN - alldeles för mycket händer och sker... Kring mig - kring mina vänner - som jag bara tycker är ren och skär orättvisa. Det finns inga som helst anledning till att folk ska behöva gå igenom detta... Goda människor. Någon som vill göra världen bättre. Någon som GÖR världen bättre.

När saker sker blir det så svårt för mig att känna att allt det man gör och är ens har någon mening i slutet ändå?

Livet är svårt - så j*vla svårt.
Livet är orättvist - så j*vla orättvist.

Jag agerar fredsmäklare hemma här just nu. Och det gör så ont i mig.

Jenny och Jibben går inte ihop längre och hur mycket jag än lärt mig om konflikthantering och hur man arbetar aktivt med att förbättrar relationer - så kommer det inte att hjälpa denna gång.

Denna gång handlar det om naturens gång. Jenny är den den som bestämmer och detta resulterade i ett blodbad i söndagskväll. Så gårdagen handlade om att rehaba Jibben och bygga ett provisoriskt boende till honom. Nu förstår jag känslan över att känna sig hjälplös med sitt djur i sin famn.

I morse stod jag utanför Söders Zoo, med Jibben i min famn och bad om hjälp. Han är svag, han är undernärd. Men det var han även innan han kom till mig, så jag har inte sett honom i något annat stadium heller. Kanske att han bättrar på sig. Kanske att han orkar. Och med mitt stora hjärta - som ibland är alldeles för stort för mig - önskar jag att han med sitt hyperventilerade hjärta tar sig igenom detta.

Något säger mig att Jenny redan saknar honom.

Har någon en hamsterbur till övers, här i Gävletrakten, så hojta till. Även om jag fick punka på cykeln idag och att det skulle kosta skjortan att få den lagad nu... Så köper jag hellre en bur till Jibben.

...all we need is love.