Life of Linen

Okej - det kan finns två dagens bästa idag.

I inlägget innan så skrev jag att det bästa med dagen ändå var Mallbjärts teoribragd - MEN jag får tillägga att det just damp ner ett till dagens bästa i min mejl precis.

Fick meddelandet om att TiM - Tåg i Mälardalens-tågtidning utsett min inskickade text till vinnare och att den kommer att publiceras i deras tidning i september eller i december samt att en belöning snarast kommer att skickas till mig. Texten må kanske bara läsas av massa trötta och sönderstressade tågresenärer i Mälardalen som bara vill hem och göra nummer två - men om jag bara lyckas fånga någon alla dessa resenärers intresse och att någon kommer att känna igen sig så är det så stort för mig.

To bad, cause love is blind.

Är det en dålig ovana eller bara en förkärlek till att vilja ta del av människors livshistoria? Vi är många som sitter och vilar blicken ut genom tågfönstren. Oftast med mp3:n till hands, men med tillhörande lurar i öronen – utan något ljud. Det vi gör är att lyssnar och tar del av det om sker runt omkring oss.

På en tågresa genom Sverige kände jag mig mer närvarande än någonsin, då en konversation mellan två kvinnor fångade mitt intresse. Jag hade inte hängt med i hela konversationen, men ändå fångades mitt intresse och jag kunde känna det som de kände.

Vidare följde ett händelseförlopp hur en av kvinnornas träffat en man och att tankar varit på honom. Hennes känslor för honom virvlade runt och hon visste inte om hon skulle våga ge för mycket av sig själv till honom, för hur skulle hon kunna veta… Är det honom som hon ska vara med?

Jag antog att jag visste vad det var konversationen handlade om och jag hade även mina misstankar om att relationen hade fått ett slut. Han ville inte längre. Fast det egentligen var hon som hela tiden anpassat sig efter honom? När han ville. När han kunde. Och det var ju klart att hon ville. När han ville. När han kunde.

Du är värd något så mycket bättre – tänkte jag. Den andra kvinnan sa det jag tänkte… Du är värd något så mycket bättre. Genom kupén mötte jag kvinnans blick. Hon berättade vidare hur hon så här i efterhand kunde se att han bara hade tagit hennes tid.

Efter två veckors lång tystnad hade hon fått ett mejl från honom. Efter lika lång tystnad så fick hon ytligare ett lika långt mejl. Han avslutade med att han saknar henne. Hur kan han ens ha mage och säga att han saknar mig? frågade hon. Jag och likaså hennes väninna ville ge, men hade inga svar.

Vissa frågor vet man inte svaret på. Men kanske att det satt någon annan i samma kupé som oss, som kunde svara på den frågan? Någon som satt med mp3:n till hands, med tillhörande lurar i öronen – utan något ljud. Någon som bara lyssnade och tog del av det om skedde runt omkring.

Jag vände blicken ut genom tågfönster och såg de två kvinnorna gå bort längst med perrongen. Jag slog på min mp3 och Love is blind med Alicia Keys började spela i mina lurar. Och kanske är det så, att kärlek gör oss blinda och längst med vägen glömmer vi även bort oss själva och livets stora gåta... Älska, glömma och förlåta?

...ibland är det största att bli sedd - och förstådd.