One moment in time?
Kanske att det är en dålig ovana. Eller bara en förkärlek till att vilja ta del av människors livshistoria? Jag vet att vi är många som anser oss vara lika få - vi som sitter och kollar ut genom tågfönstret och tillsyns är i vår egen värld... Helst ska vi ha vår mp3 tillhands, med tillhörande lurar i öronen.
Det vi egentligen gör är att slå av vår mp3 och slår oss till ro och bara lyssnar. Lyssnar till de samtal som sker runt omkring oss. Vara lite närvarande.
I dag på tåget hem till Gävle så satte jag mig till ro och bara lyssnade på den konversation som drevs vid min sida. Och som jag lyssnade. Lyssnade. Och kände. Och även om jag bara ville skrika rakt ut - DET KOMMER BLI BRA - DET KOMMER ORDNA SIG...! Så kunde jag inget annat än att fortsätta och kolla ut genom tågfönstret.
Konversationen var mellan två vänner... eller två bekanta - som enligt mig blev vänner under dessa tio minuter, från Sandviken till Gävle. Jag missade själva starten på konversationen - hur de kom in på ämnet... Och egentligen vet jag inte vad det var som fångade mitt intresse.
Men jag tror den ena fråga den andra... Och den andra svara något med att ...för det krävs så lite... Vidare följde ett händelseförlopp sen jul och hur tankarna varit på honom och att inte våga ge för mycket, för hur ska man veta om det är rätt? Är det honom jag ska vara med?
Jag antog att jag visste vad det var konversationen handlade om ...för det krävs så lite... Vidare hade detta som krävdes så lite fått ett slut - han ville inte längre. Fast det egentligen var hon som hela tiden anpassat sig efter honom? När han ville. När han kunde. Och det va ju klart att hon ville. När han ville. När han kunde.
Det är inte min grej att döma en människa hela och fullt efter dennes yttre - även om det ger en en mall att utgå ifrån... Och jag kände bara... Du är värd något så mycket bättre.
Jag satt jämte en mycket vacker och klok kvinna ...Jag mötte hennes blick. Hon berättade vidare för sin nyfunna väninna - om en man som hon träffat och som tagit så mycket tid av henne - så här i efterhand. Så mycket hon verkar ha fått ge för denna man... För vad?
För två veckor sen... Hon hade fått ett mejl från honom, efter lång tystnad. Efter lika lång tystnad så kom ett lika långt mejl. Han avslutade med att han saknade henne. Hur kan han ens ha mage å säga att han saknar mig? frågade hon. Jag, och likaså hennes nyfunna vän ville ge men hade inga svar.
Det hade varit en annan sak... Om jag inte hade varit i den här åldern... Om jag hade varit 20. Men nu är det inte så... Kvinnan vid min sida var i 40-45-års åldern.
Men jag tror inte att det handlar om att vara närmare 20 än 40. Även om jag själv fortfarande är närmare det ena än det andra... Lätt för mig att säga. Men ah, det är samma känsla som egentligen berörs? Vet någon vad någon egentligen menar, oavsett ålder, när någon säger att man är saknad? Jag tror inte det och jag tror inte heller att det finns svar för en sån sak. För jag tror att människor alltid kommer ha lika svårt för att ta ansvar för sina känslor och vad de gör med en.
Om inte det som just utspelat sig hade berör mig nog så gjorde det som komma skall. Kvinnan som just berättat om sig själv gjorde en snabb sammanfattning och gav en översiktsplan att det viktigast för henne. Det var hon själv. En High five, girl! va nära.
Sen gjorde den här kvinnan något, få förunnat... Nog om mig, berätta om dig? Det är sällan jag upplever att kvinnor... kvinnor överlag - eller jag själv överlag - gör det... berätta om dig?
Som jag sa innan... Jag ville inget annat än att säga till den här kvinnan att saker och ting kommer bli bra. För ibland blir saker och ting bra igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar